I morgon har tiden kommit för mig att få min assistansomprövning. Tack vare min personliga assistans så kan jag leva ett mycket aktivt liv. Jag kan vara en aktiv förälder, jag kan sköta ett arbete, jag kan studera, jag kan vara politiskt och föreningsaktiv, jag kan göra mig själv precis så piffig eller opiffig jag själv önskar, jag komma ut i naturen, ha ett aktivt socialt liv, motionera, sköta mi

tt hem på det sätt som jag önskar och många andra saker.

Kort sagt, tack vare att jag har personlig assistans så kan jag leva på det sätt som de allra flesta utan funktionsnedsättning tar för givet. För mig så är personlig assistans=ett värdigt liv.

Att träffa handläggaren i morgon känns ganska mycket som att möta Sankte Per på domedagen eller liemannen.Handläggaren har ensam makten över min och min sons framtid. Genom att att ta bort timmar från mitt beslut eller ta bort beslutet så kan mitt liv begränsas på ett mycket effektivt sätt. Både fysiskt, psykiskt och socialt. Jag kan på ett effektivt sätt gå från att vara en aktiv samhällsmedborgare med alla dennes rättigheter och skyldigheter till att bli sedd som en patient som ska vårdas enligt stat och kommuns egna preferenser.

Jamen säger vänner till mig, du som har en sådan omfattande funktionsnedsättning borde väl inte vara orolig. Jo, jag har all anledning att vara det. Minst 10% blir helt av med sina beslut men i delar av landet handlar det om 35% som blir av med sitt beslut. Alltså de förlorar sin assistans HELT. De allra allra flesta personer med personlig assistans får ett mindre antal timmar än de egentligen har behov av.

I morgon sker mötet med mitt öde. Beslut lär jag inte få på några veckor till.

About these ads